Foto: Marco Verch (CC by 2.0)
Armineh är sexton år. Hon drömmer om att läsa vid universitet och om att bli politiker – men nu är dörrarna dit stängda. Men Armineh vill bli hörd. Arminehs brev har publicerats i SAT-7:s informationstidning i november 2021. Namnet är inte hennes eget och bilden föreställer någon annan. Be för Armineh och många andra som hon.
Jag skriver från hjärtat med ögonen fyllda med tårar. Jag skriver mitt i den förvirring som är vår tid, när så många hjärtan krossas och så många lever utan hopp och fyllda av ledsamhet.
Före den här tiden kom många år av sorg och krig, men ibland glädje. När jag nu tänker på den tiden verkar det som en helt annan värld. En värld där allt var annorlunda, där jag kände till fred och skratt, och jag förnam livet. Det var lite som himlen.
Den 15 augusti 2021 tog talibanerna över vårt land, och det var slutet på mina drömmar. Jag förlorade hoppet – det var som om alla dörrar stängdes för mig. Jag orkar inte längre tala; jag skriver detta brev för att med pennan uttrycka smärtan jag känner och för att låta er veta hur miljoner afghaner lider.
När jag tänker på inskränkningarna som den nya regimen kommer att införa tror jag inte att det finns någon framtid för mig. Under den här nya regimen kommer flickor och kvinnor inte att få lika rättigheter och kvinnor kommer inte ha sin rätta plats i samhället. Efter tjugo års kamp för dessa rättigheter tog det bara några dagar att rasera allt som hade byggts upp.
Jag ser ingen ljus framtid för mig eller för några afghanska flickor, för vi ska stängas in i en burka och bara kunna kika ut genom en liten öppning, som genom gallren i ett fängelsefönster. Så ska vi på något sätt leva våra liv.
Är detta livet? Är detta mänskligt? Ett liv där man lever som en fånge och tiden att släppas fri är först när man når nästa liv? Jag vädjar till er att göra min röst hörd av människor i den här världen. Vår framtid ligger i era händer.