Shabnam växte upp i en välbärgad familj i Iran. De var endast muslimer till namnet. Imamernas födelsedagar firades för att alla andra gjorde det. Moskén besöktes när det var begravningar, annars inte. I skolan undervisades barnen i koranen. Shabnam kände att det var något som inte stämde med berättelserna. Hon var alltid lika upprörd när hon hade varit på dessa lektioner.
– Undervisningen fick mig att må dåligt. Man dög inte som man var och man var tvungen att göra en massa saker för att få komma till himlen, berättar Shabnam. Man skulle hela tiden ha dåligt samvete och vara rädd.
Ett oförglömligt barndomsminne
En gång var hon och kusinerna ute och lekte i närheten av familjens semesterhus som låg uppe i bergen. Det började bli kväll. Kusinerna gick hem för att undgå utegångsförbud som bestraffning. Men Shabnam ville klättra upp på berget och plocka lite växter.
– Högst upp på berget fanns blad som vi kallade för surblad. Det var en delikatess. Jag var envis och ville inte gå hem. Jag klättrade upp för att plocka bladen. När jag nådde toppen tappade jag taget och började kasa neråt. Jag lyckades klamra mig fast, berättar Shabnam mycket målande.
Nedanför stupet fanns ett vattendrag.
Hon hade klättrat upp på sidan, men det gick inte att ta sig tillbaka. Shabnam var fast.
– Jag började skrika på hjälp. Varje gång jag skrek fortsatte jag att glida. Jag var jätterädd. Helt plötsligt var det en hand som drog upp mig. Jag hade rivit sönder mina kläder och blödde. När jag tittade upp så var den hjälpande handen försvunnen, fortsätter hon och säger samtidigt att hon aldrig såg ansiktet.
Hon sprang hem. Väl innanför dörren upptäckte hon att skrubbsåren var läkta. Det var helt obegripligt. Men flera gånger under de närmaste åren drömde hon om den gode mannen som hade hjälpt henne upp.
– Han ville mig väl. Min mamma tog mig till en psykolog eftersom hon tyckte att jag pratade om konstiga saker. Jag undrade dessutom var jag kunde få tag på en Bibel.
Det började med skapelseberättelsen
En judisk familj bodde i grannhuset. Shabnam brukade leka med döttrarna.
– En gång såg jag deras heliga bok, toran. Jag tyckte den var så fin och ville läsa i den. ”Den är på hebreiska, men jag kan läsa för dig”, sa pappan.
Han läste skapelseberättelsen och förklarade. Jag tyckte den var en jättefin berättelse. Jag ville att han skulle fortsätta men han vågade inte eftersom det var förbjudet att sprida detta till oss muslimer.
Shabnam gick ofta över till grannarna när de firade sabbat eller hade några andra festligheter. Hon lärde känna en kristen familj på en av festerna hos grannarna. Shabnam berättade att hennes föräldrar var muslimer och hade annat för sig, men att hon var där för att hon tyckte det var roligt.
– ”Vad är det som är så roligt?”, frågade de. Då svarade jag, ”På det sätt Gud har skapat världen.” De undrade hur jag kunde veta hur Gud har skapat världen och om jag hade läst det i koranen. Jag sa att mannen i huset hade berättat för mig. De undrade om jag tyckte om sådana berättelser och jag svarade, ”ja”.
Den kristna familjen bodde i ett stort hus i närheten. De berättade att de brukade ha bibelskola och att hon kunde komma och leka med deras barn. Hon fick gärna vara med på bibelstudierna om hon fick för sina föräldrar.
– De kristna fick utöva sin tro i hemmen, men det var förbjudet för oss muslimer att delta. Jag pratade med mamma som gav mig tillåtelse.
– Jag tyckte berättelserna var så fina. Varje gång vi pratade om Jesus tänkte jag på handen som hade räddat mig. Hela tiden dök den upp i mina tankar. Jag tänkte, ”handen, handen, handen”. Sedan fick jag veta att handen är Jesus som räddar mig.
Barnen från den kristna familjen gick i samma skola som Shabnam. En dag kom de inte till skolan. Efter en vecka ville hon och mamman besöka familjen för att höra hur det var fatt.
– Vi knackade på dörren och vaktmästaren öppnade och sa, ”De har flyttat och huset är sålt.” De hade lämnat landet. Jag bara kände att jag ville veta mer om Jesus. Jag ville verkligen veta.
Längtan efter Skaparen
Olika omständigheter gjorde att även Shabnam och hennes familj lämnade Iran. I slutet av 80-talet hamnade de i Jämtland som asylsökande. Borta var berättelserna om Jesus. De blev väl mottagna, men det var mörkt och kallt. Åren gick. Vid 34 års ålder hade hon gått igenom många personliga kriser och upplevde bara en stor tomhet. Det saknades något i livet. Hon drogs med i New Age och blev sedan yogainstruktör. Lektionerna var välbesökta, men hon kände sig vilsen.
– Jag var en sökare och ville bara hitta hem. Jag ville hitta hem till honom som har skapat hela världen. Jag ville tillhöra hans grupp och ville vara i hans atmosfär. Jag ville inte längre hålla på att vackla hit och dit. Varje gång jag blundade och mediterade såg jag att det saknades en pusselbit. I hjärtat som jag såg fanns ett stort hål.
Shabnam drabbades av fler motgångar och till slut orkade hon inte längre.
– Då mådde jag mycket dåligt. Jag kände mig värdelös, smutsig och tom. Det var den sämsta perioden i mitt liv.
En ny människa med ett helt hjärta
Men så kom vändningen. Helt plötsligt såg hon alla kyrkor i stan som hon tidigare aldrig hade noterat.
– Jag upptäckte människor som evangeliserade ute på torget. De hade kanske varit i området i flera år, men jag hade aldrig brytt mig om dem. Men nu började jag höra och bli intresserad. En natt upprepade hon trosbekännelsen i drömmen. Hon hade aldrig hört den tidigare, men det var som om Gud lät henne upprepa ord för ord. När hon vaknade visste hon att Jesus är Guds son. Kort därefter blev hon döpt och hon hade äntligen fått komma hem.
– Jag har frid i hjärtat och jag vill att andra ska få del av det jag har fått. Som kristen mår man inte bra hela tiden, men hjärtat är helt och pusselbiten som saknades finns på plats. Bibelordet fyller mitt hjärta. Jag har läst igenom hela Bibeln, men när jag läser ordet igen lägger jag märke till nya saker. Mitt hjärta töms på det mörka och dåliga som inte ska vara där och fylls med Guds ord. Det är mat och ger energi. Tack vare Jesus är jag en ny människa. När jag döptes blev jag en ny människa. Jag fick en andra chans. Varje dag får jag en ny chans eftersom han älskar mig. Jag är förlåten, det vet jag.
Sprida hopp till kvinnor
Shabnam berättar att hon upplever en speciell kallelse att hjälpa utsatta kvinnor. Därför är hon med och leder en bönegrupp som är kopplad till TWR Women of Hope. Hon vill uppmuntra andra kvinnor att be.
– Vi längtar efter att förmedla hopp till kvinnor och lära dem att be. Bön är ett kraftfullt verktyg. Jag är nykristen och har inte den vokabulär som andra kristna har, men jag har skrivit en bön som vi använder. Jag är inte van att be högt, men min tysta bön är kraftfull och innehållsrik när jag fäster blicken på Jesus.
Shabnam säger insiktsfullt:
– En människa kan hjälpa dig för stunden, men det går inte att förlita sig på människor. För hur mycket jag än vill hjälpa någon så har jag mitt liv och mina behov. Jag är en människa. Jag kommer förr eller senare göra någon besviken. Därför kan vi lära alla att fästa blicken på Jesus istället. Det är honom vi ska lita på.
Maggan Johansson
(Publicerad i NoreaNytt nr 2, 2018)