”Jag tror, därför talar jag” skriver psalmisten som plågats hårt, men fått sin själ räddad från döden (Ps. 116:8–10). När tron blivit mer än en god vana, när insikten får liv att det är i Herren som sant liv finns, i Herren som räddning från död finns, då kan munnen inte längre tiga. När hela människans existens och all hennes livsande vilar på Guds omsorger så kan tron aldrig förbli en privatsak som man inte delar med sig av. Tron på Jesus är relation till den allsmäktige guden. I relationen får vi växa till större likhet med honom som gav sitt liv av kärlek till människor. I formandet övas vi i att älska vår medmänniska, till och med om hon ibland mest uppträder som en motmänniska. Och för den vi älskar berättar vi om
det viktigaste.
”Också jag tror, och därför talar jag” skriver Paulus långt senare (2 Kor 4:13), för han vet att den som uppväckte herren Jesus också skall uppväcka honom. Han ser en framtid i gemenskap med Jesus själv och med sina syskon i tron.
Daniels tre vänner, Shadrak, Meshak och Aved-Nego, är för mig stora förebilder. Deras ståndaktiga tro – inte bara i det fördolda utan också där de kunde ses – försatte dem i stor fara. De ställdes inför kung Nebukadnessar för att dömas till döden, men erbjöds en sista utväg. Om de tillbad kungens staty så skulle de skonas. Men de unga männen valde att hellre lita på Gud och svarade: ”Om det blir så, är vår Gud som vi dyrkar mäktig att rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung. Men om inte, så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp.” De trodde på Guds förmåga att hjälpa, men tron var djupare än tron på undret och skulle bära dem genom döden om Gud så valde. Om detta talade de frimodigt.
Också jag tror och i mina mest välsignade stunder vågar jag tala. Och vi, Norea, tror och talar. Eller hjälper andras röster att nå långt. Lyssna till Guds kallelse, tag emot hans kärlek, lev i hans förlåtelse, lita på hans löften, tacka för hans omsorger, älska dem han älskar och glöm inte att tala.
David Castor
(Publicerad i NoreaNytt nr3, 2018)